Vad gör man då?

När man inte känner igen sig själv,

när man ser på bilder hur vackert det är,

när man vet att man borde vara tacksam, lycklig, 

känna sig rik och glad för allt man har kring sig.

Men när man inte är det, vad gör man då? 

Vad är det som saknas? 

Varför känns det så?

När jag inser att jag vill leva och inte bara springa runt,

när jag vill vara glad och skratta, leka med barnen och älska!

Det är dags att börja prioritera, delegera och bestämma sig.

Lättare sagt ån gjort, men någonstans måste jag börja! 

Havets hjärtslag

Jag står i strandkanten och låter bränningarna från de

skummande vågorna skölja över mina fötter. 

Likt havets stilla andetag kommer de ett efter ett och jag känner ett lugn inom mig. 

Blicken letar sig ut mot horisonten där den ljusblå himlen möter det mörkt blågröna havet. Vinden krusar vattenytan och bildar mönster närmare stranden i det turkosa vattnet. plötsligt reser sig ett fiskstim över ytan för att undkomma jägaren. 

Det kristallklara vattnet blir åter lugnt och stilla, 

de små korallbitarna rullar vidare i bränningarna mot den vita sanden.

Pirrande känsla i magen

Nytt år, nya möjligheter!

Låter klämkäckt och glättigt, 

jobbigt och stressigt brukar jag tycka.

Men 2017 känns annorlunda i magtrakten,

ett pirr som liksom dröjer sig kvar,

Jag försöker sätta fingret på det men det går inte riktigt,

det bara fortsätter pirra.

På ett positivt sätt, det känns som jag har en helt ny,

tom, ren och glänsande skrivbok att fylla.

2017 tänker jag fylla med glada, ljusa, positiva

ord, meningar och stycken.

Vem vet kanske kan det bli något utav det?!?

När längtan tillbaka blir verklighet

september 2013

Strax efter kl 3 vaknar jag till, det är mörkt och jag känner lugna, djupa andetag intill mig.
När jag vänder mig om anar jag dem genom den skira bronsfärgade gardinen.
Jag kan inte låta bli, viker undan det tunga täcket och sätter ner fötterna på det kalla golvet.
Sakta, utan att väcka dem går jag de få steg som behövs, fram till fönstret.
Jag skjuter gardinen åt sidan och drar efter andan.

Där, i den bläcksvarta fjällvatten tindrar de, miljoner ljus mot mig.
Enstaka starka eller formationer som bleka fläckar, grupper av stjärnor. Så vackra!
Jag kan inte släppa dem med blicken, de tar aldrig slut,
de blir bara fler och fler och fler, i all evighet.


Snart, snart är jag tillbaka, kan man bli kär i en plats, ja då är jag det.

Goda råd...

Vi har fått ett nytt litet liv i vår familj, en efterlängtad liten lillebror <3

Efter sju underbara år med vår lilla prinsessa hade vi lite smått glömt bort livet med en liten, 

två månader har gått sedan vår vackra lilla prins kom till oss efter mycket om och men, 

en vacker höstdag i oktober, ja samma vecka sommaren övergick till höst ville han komma till oss. Då träden gick från gröngult, via guldgult, till flammande rött
med det rosa slottet som kuliss i bakgrunden. 

Dessa två månader har pendlat mellan förtvivlan, outhärdlig lycka, oro utan dess like och 

kärlek som inte går att beskriva i ord. 

Lätt är det inte, men nu börjar vi så smått lära känna det här lilla pyret och hans stackars lilla mage.  

Ofta  får man höra "njut medan ni kan, tiden går så fort", och jag försöker verkligen njuta, 

men det är inte alltid så lätt! 

När jag fick prinsessan fick jag bland alla råd ett extra bra råd, världens bästa råd:

"A, lyssna noga på alla goda råd du får, högt som lågt, 

men spara sedan på de som passar dig bäst 

och lämna resten åt andra!"

Detta råd är verkligen ett som passar mig och jag använder det som ett mantra.

Önskar er en fin decemberdag!

Frukost under takåsarna

Det ryker från den öppna spisen där elden falnat och jag känner en svag doft av brasa. Den mjuka musiken får mig att gång på gång sänka axlarna och ta ett djupt andetag, nästan en suck.

 

Ljusets låga rör sig sakta när personalen går förbi och plockar tallrikar och glas. På bordet står mina tomma frukosttallrikar, jag har suttit här i en och en halv timme nu. Frossat i mängder av tegelrökt skinka på varma tunna skivor av ciabattabröd, smöret smaksatt med saltflingor. Kalixkorv och yogurt med granola och blandade bär. Inte nog med det, ljuvlig tunn omelett toppad med klippt gräslök.

 

 

 

Jag hör hur de inventerar vinkällaren under snedtaket och jag njuter till fullo av den avspända atmosfären i restaurangen under takåsarna. Bland plyschklädda stolar och soffor, mörka bord, belysta tavlor på snedtaken och brickbord fyllda med champangeglas trivs jag mycket bra.

 

Vi är inte många gäster kvar, men jag gör mig ingen brådska tillbaka till rummet. Snart är hon här, min vän, som vet precis vad jag behöver och när jag behöver det.

 

All kärlek till dig min vän!

"Tiden är en tjuv..."

"Tiden är en tjuv. Den stjäl våra liv. Äter våra dagar, kunde man påstå, och frossar i våra nätter. Timme för timme, minut för minut"

Hon läser utdraget ur Håkan Nessers bok "Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" en gång till samtidigt som tåget rullar in på Kumla station. 

Det är ju precis så det är, sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna och åren, vart tar de vägen? Visst, när man tänker tillbaka är det mycket som har hänt, förändrats, men ändå inte. Fortfarande är hon osäker och nervös när hon ska ut och resa. Skillnaden är att numera vet hon att känslorna går att tämja. Nervositeten går att trycka undan, komfortzonen är till för att vidgas. Ett steg utanför och hon kommer att växa lite till. Växa inombords, men det gäller att stanna upp och reflektera. Blir inte det gjort rusar bara tiden förbi och hon lär sig inget av stegen, de viktiga stegen utanför zonen!

Den här helgen blir det till att ta flera steg, stanna upp, reflektera, njuta av nuet och fånga sekunderna och minuterna i flykten.

Ha en fin helg mina vänner