Stjärnfall

En molnfri fredagskväll i september.

Under stjärnorna blickar jag upp mot den djupt mörkblå himlen,
med ljuspunkter till det oändliga. Vissa starkare än andra.

 

 Lyssnar till kvällens och nattens ljud,
cyrsor spelar, änder som försöker vyssa sina små,
en och annan fladdermus dyker förbi och skogens ljud gör sig påminda.

 

De glittrar emot mig, jag ser stjärnor i kombinationer jag inte vet namnen på,
endast Karlavagnen har jag lyckats lära och komma ihåg.

 

Ser ett stjärnfall och drar efter andan,
blundar kort och skyndar mig att önska innerligt.
Så underbart att se en stjärna falla,
böjer nacken och huvudet faller bakåt,
förundras över allt det vackra ovanför våra huvuden.
En känsla av frihet infinner sig när jag andas
ljuv, fuktig, kall septemberluft en stjärnklar kväll.



Bara vara...

Sätter mig i bilen och efter tio minuter förändras sakta andningen.

Från de korta andetagen högt upp i bröstet (hur hamnade de där?)

till långa, djupa, sköna andetag som hjälper till att sakta komma tillbaka.

Lugnet strömmar genom kroppen. Bruset från veckan dunstar sakta, sakta.

 

Lantluften och lunken där ute kommer till mig och känslan,

känslan att bara vara. Inga måsten eller borden, bara viljan.

Mat och saker packas upp och hanmnar på sin egen plats,

jag hamnar på min egen plats.

Värmen sprider sig i rummet från den gamla

fotogenlampan. Mormors fotogenlampa.

Älskade Mormor.