Strax efter kl 3 vaknar jag till, det är mörkt och jag känner lugna, djupa andetag intill mig.
När jag vänder mig om anar jag dem genom den skira bronsfärgade gardinen.
Jag kan inte låta bli, viker undan det tunga täcket och sätter ner fötterna på det kalla golvet.
Sakta, utan att väcka dem går jag de få steg som behövs, fram till fönstret.
Jag skjuter gardinen åt sidan och drar efter andan.
Där, i den bläcksvarta fjällvatten tindrar de, miljoner ljus mot mig.
Enstaka starka eller formationer som bleka fläckar, grupper av stjärnor. Så vackra!
Jag kan inte släppa dem med blicken, de tar aldrig slut,
de blir bara fler och fler och fler, i all evighet.
Snart, snart är jag tillbaka, kan man bli kär i en plats, ja då är jag det.
När jag vänder mig om anar jag dem genom den skira bronsfärgade gardinen.
Jag kan inte låta bli, viker undan det tunga täcket och sätter ner fötterna på det kalla golvet.
Sakta, utan att väcka dem går jag de få steg som behövs, fram till fönstret.
Jag skjuter gardinen åt sidan och drar efter andan.
Där, i den bläcksvarta fjällvatten tindrar de, miljoner ljus mot mig.
Enstaka starka eller formationer som bleka fläckar, grupper av stjärnor. Så vackra!
Jag kan inte släppa dem med blicken, de tar aldrig slut,
de blir bara fler och fler och fler, i all evighet.
Snart, snart är jag tillbaka, kan man bli kär i en plats, ja då är jag det.
