Jag tar en handduk med mig och går sakna över det gröna - ömsom mjuka, ömsom stickiga gräset. Mina fötter når det lena, silverfärgade, mjuka, slitna träet där bryggan tar vid. Den smala spången över sandstranden möter bryggan som knarrar vänligt när min tyngd ger sig tillkänna. Jag går de 12 knarrande stegen och tar sedan det lite längre kliv som behövs för att ta mig ut på flytbryggan. Det gungar till och jag stannar för att inspektera spindelnätet som elastiskt tänjs mellan de fasta och flytande delarna ovan vattnet i efterdyningarna av min tyngd. Jodå, det är kvar, nätet, hon har bättrat på det lite sedan igår kväll och minsann har hon inte fått lite frukost också. Nattens daggdroppar glittrar fortfarande på de mjuka trådarna när morgonsolens strålar träffar dem. Jag breder ut handduken på trädäcket och drar solklänningen över huvudet. Sandalerna har jag sparkat av mig bredvid och jag lägger mig på mage, blickar ut över den spegelblanka blågrå vattenytan och njuter av stillheten.
En båt har precis passerat och jag ser vågor närma sig bryggan, blundar och hör när de når pontonerna med ett kluckande ljud, min kropp gungar med i samma rytm. Båten som ligger förtöjd strax bredvid mig rör sig och förlänger ljudet av vågorna. De når stranden för att sakta dö bort.
Svalorna tjattrar runt grannens brygga och på andra sidan vassen landar två änder efter en kort flygtur från gräsmattan. Det kommer en bris och vattnet krusar sig, bryggan drar lite i de knakande repen. Skogen på andra sidan viken är fortfarande grön så här på håll, men närmar man sig har årets varma, torra sommar tagit ut sin rätt på många av träden som istället fått en knastrande gul och brun yta. Jag vänder mig om på rygg och blickar upp i det ljusblå oändliga ovanför mig. Några få moln, vita tunna skyar ser jag innan jag åter blundar och njuter av ljuset från det kluckande blå och solens varma strålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag ser fram emot att läsa din tankar.